RECENSION av Rolf Nilsén

THIERRY
No soy flamenco
Thierry Boisdon är fransmannen som bor i Köpenhamn och sjunger flamenco (han har tidigare bl a hörts i Erik Steens Flamenco Fusion).

Men i ren ödmjukhet deklarerar han i titelspåret på sin första soloskiva att han inte är en flamenco. Jag vet inte om jag håller med om det. Thierry är i mitt tycke den som skriver bäst flamencosånger i Norden, och han är också en av de främsta flamencosångarna här. I Spanien släpps massor av flamencoskivor varje år, men få har så starkt låtmaterial som Thierrys skiva. Texterna handlar bl a om hans väg till flamencon, om förälskelser som börjar i ögonkontakten och om att lyckas lämna det förflutna bakom sig. Det finns påtaglig substans i texterna, melodier som dröjer sig kvar och ett starkt musikaliskt engagemang i Thierrys sånger. Och sedan är han ackompanjerad av några av de främsta flamencomusikerna i Norden. Så, nog tycker jag att han är flamenco!
Om skivan verkar svår att få tag på, gå då in på Thierrys hemsida: www.thierrymusic.com

rolf nilsén

 

 

RECENSION av Rolf Nilsén

Vicente Amigo: Un momento en el sonido (Sony / Columbia)

Vicente Amigo har i vår släppt sin femte skiva i eget namn. Ingen annan flamencogitarrist har varit lika produktiv under de senaste decennierna (Gerardo Nuñez är väl den som kommer närmast) och då ska man komma ihåg att Vicente dessutom har medverkat på en rad skivor med flamencosångare som varit mycket lyckade.
Det är alltså en gitarrist som har ett överflöd av musikaliska idéer och som regelbundet omsätter dem i skivproduktioner. Vicente har ändå förklarat i en intervju att det är betydligt svårare för honom att genomföra ett soloprojekt än att komponera för en sångare. Ändå har samarbetsprojekten många gånger inneburit att Cordobagitarristen stått för det mesta av komponerandet och ibland även skrivit sångtexterna.

På den nya skivan sekunderas han på några av spåren av flamencosångarna El Potito, Blàs Córdoba och Antonio Villar, men det är ingen tvekan om att det är Vicentes gitarr som är den dominerande rösten.

Vicentes frasering är sig lik, det är kanske på det man först känner igen hans spel. Han har en egenhet att ofta smyga igång en fras, för att låta tonerna bli starkare med kanske den tredje eller fjärde tonen. Sedan kan en längre fras också gå ned i volym, en sorts små diminuendon och crescendon som avlöser varandra på ett sätt som påminner mig om John McLaughlins spel ibland.

Allt är mycket mjukt och smidigt genomfört. Detta kanske är Vicente Amigos varumärke och bland flamencogitarrister är han nog den känsligaste och mest flexibla i detta avseende. Denna mjuka smidighet går igen i hela den tekniska repertoaren från det accelererande picadot, via böjbara arpeggion och alzapúas över till rasgueadon som spinner som en belåten katt i solsken.

Skivan rymmer både mer traditionell (om man nu kan tala om traditionellt när det handlar om Vicente Amigo) flamenco i form av en snärtig bulerías och en rytmisk tangos och mer experimenterande spår som en soleá som växlar mellan invanda former och prövande nytänkande.

Vidare har Vicente gett sig på två palos som vanligtvis är dansgenrer i första hand, farruca och zapateado. Och visst lyckas han sätta sin prägel även på dem. Slutligen är det tydligen så att Vicente blivit fader för andra gången och därför i rättvisans namn skrivit en bolero till sin yngsta son Marcos (på den förra soloskivan fick den äldsta sonen Vicente en bolero i sitt namn).

I allt detta säger Vicente själv att han söker efter att kunna förmedla det darrande ögonblicket i musiken (därav titeln Un momento en el sonido) då man låter ett ackord ringa ut fullständigt och njuter av detta, innan längtan efter nästa tar överhanden. Den längtan som tillfredställs och sedan återuppstår under musikens gång.

RECENSION av Rolf Nilsén

"PACO DE LUCÍA: "Cositas buenas" Universal

Efter sex år är nu flamencogitarrens oomstridde mästare tillbaka med en ny cd. Paco de Lucías nya alster har den något opretentiösa titeln "Cositas buenas" (små bra saker) och jag undrar om det är ett tecken på att han själv inte längre anser sig kunna skapa några STORA bra saker –Nå, skivan är naturligtvis bra. Något annat är inte att vänta från Paco de Lucía, men frågan är snarare om han fortfarande får alla flamencos att andäktigt hålla andan när han släpper en ny skiva?
Paco har i flera intervjuer andats trötthet, och efter det att hans båda föräldrar gick bort finns det en tydlig ton av vemod i hans skapande. Han har uppnått så mycket musikaliskt tidigare att det nu mest verkar handla om huruvida det finns nya mål att sikta mot.

Liksom på förra skivan ("Luzía"1998) finns det ett spår där Paco ger sig på attsjunga flamenco själv. Förra gången tyckte jag att det var ok, det handlade om en personlig hyllning till sångaren Camarón, men nu tycker jag att det bara sänker skivan. Visserligen säger Paco, liksom många andra
flamencogitarrister, att han egentligen ville bli flamencosångare. Men det gör ingen skillnad: kan man inte sjunga flamenco så ska man inte göra det, och ännu mindre på skiva! De kompetenta sångarna står på kö för att få sjunga med Paco, så överlåt det åt dem! Det finns också ett gäng sångare representerade på skivan; Montse Cortés, Tana, Potito, Cigala och sist men inte minst: ett postumt utgivet spår med Camarón! Men annars tycker jag att det är titelspåret som bäst stannar kvar hos mig. Där hittar Paco en fåtonig inledning med ett sökande efter musikaliska uttrycksmöjligheter i det minimala. Härligt efter alla tidigare tonkaskader!

Men jag kan inte riktigt låta bli att undra över vad som rör sig i Pacos huvud. På baksidan av texthäftet har han låtit sin 25-åriga dotter skriva ett tack- eller kärleksbrev till sin pappa undertecknat "La Musica". Det är olikt den ödmjuka Paco med ett så pretentiöst uttryck, även om det inte är han som skrivit texten så låter han i alla fall trycka den på sin skiva. Flamencon har en hel del att tacka Paco för, men det här var lite väl mycket att svälja. Sedan står pappa Paco på bilden bredvid med gitarrfodral och tung överrock och ser ut som en musiker i påtvingad landsflykt.
Jag vet inte vad jag ska tro!

RECENSION av Rolf Nilsén

AGUJETAS: Rey del cante gitano
Boa/Colectivo
Flamenco

Flamencosångaren Manuel de los Santos Pastor, med artistnamnet Agujetas, har släppt ytterligare ett nytt album. Det har kommit en hel del cd:s från flera i hans familj de senaste åren, men det är naturligtvis fortfarande Manuel som är den störste i Agujetas-klanen.
Det finns skivor av varierande kvalitet med Agujetas på marknaden, men jag tror att hanfunnit det perfekta konceptet i detta det andra album han spelat in i La Soleá i Madrid.
I denna tablao med sin gamla grottliknande källarvåning trivs den ärrade rösten utmärkt, det är som om sången kommer närmare sitt gamla, enkla, men ärliga ursprung.
Siguiriyas, soleares, fandangos och bulerías por soleá är vad som bjuds,
och det är genrer som Agujetas kan bättre än de flesta.